Ett nytt kapitel

Fredagen den 12 augusti satte jag mig på flygplanet och flög över Atlanten. Min resa på Wingate University i USA började. Tanken är att jag ska plugga på college här i fyra år och träna och tävla med ett triathlonteam på skolan.

Helgen innan jag reste till USA var jag lite krasslig. Jag kände mig trött, var lite snuvig och hade lite torr hals med hosta. Jag tog det lugnt ett par dagar med träningen och det började kännas bättre. När jag kom fram till USA och började träna där tyckte jag kroppen kändes som vanligt igen och jag tänkte ”var skönt att jag aldrig blev riktigt sjuk”.

För säkerhets skull behövde alla internationella studenter gå till Health Center 3-5 dagar efter ankomst för att ta ett covid-test. Jag gick dit på måndagen och testade positivt. Då skickade de i väg mig en vecka på isolering. Jag mådde bra så antagligen var det covid jag hade helgen innan jag åkte, men som fortfarande visade positivt på test. Så min första vecka här i USA fick jag spendera i karantän på egen hand. Jag var en bit utanför riktiga campus och jag fick bo i ett rum på ett stängt hotell. De kom med mat tre gånger om dagen till mig. Som tur var fanns det en liten pool på baksidan som jag spenderade en hel del tid vid och simmade i lite också. Jag tog med mig cykeln också och fick dit en trainer så jag kunde cykla på rummet också.

Jag vet en del andra som har krävt kopiösa mängder insulin när de varit sjuka i covid. Jag kan däremot inte se någon större skillnad på mitt insulinbehov. Samma vecka som jag var lite krasslig där hemma gick jag på en stark kortisonkur mot min kroniska bihåleinflammation och det ökade insulinbehovet såklart. Men det var ett ganska tydligt mönster där insulinbehovet pikade på eftermiddagen, 6–12 timmar efter intaget av kortison. Men covid tar olika på alla, och jag hade väldigt lindriga besvär och därmed kanske det inte heller påverkade mitt insulinbehov så mycket.

DIA.SE.270-01-AUG2022