Insulinets historia i korthet

Diabetes har en lång historia

Sjukdomen som vi kallar diabetes mellitus har varit känd  i årtusenden. Men det var den grekiske läkaren och filosofen Aretaios som (troligen på 200-talet e.Kr.) beskrev den och gav den namnet diabetes. Det grekiska ordet diabetes betyder ungefär "passerar igenom" och beskriver de stora urinmängder som förknippas med sjukdomen. Läkaren Thomas Willis lade på 1600-talet till "mellitus", efter latinets ord för honung och detta syftade på att urinen smakade sött. Vid det här laget hade man alltså god kännedom om själva sjukdomen, men hade ingen aning om dess orsaker eller hur den kunde behandlas. Men i slutet av 1800-talet började man närma sig gåtans lösning. Då upptäckte man att försöksdjur som fått bukspottkörteln avlägsnad, utvecklade diabetesliknande symtom. Så tydligen kunde diabetes ha något samband med just bukspottkörteln...

1910 lade Sharpey-Schafer fram teorin att personer med diabetes saknar något ämne som produceras i bukspottkörteln, och han kallade det här ämnet insulin (efter Insulae Langerhanii, de Langerhanska öarna, som är en struktur i bukspottkörteln). Men man visste alltså ännu inte säkert om detta ämne verkligen existerade.

Frederick Banting and Charles Best

Den revolutionerande upptäckten av insulin

Runt 1920 lyckades Paulescu isolera insulin och därmed slutligen bevisa att ämnet verkligen existerade. En kanadensisk läkare, Frederick Banting, gjorde laboratorieförsök där hundar med diabetes blev bättre om de fick bukspottkörtelextrakt från friska hundar. Det visade att diabetes kan behandlas med insulin, och han arbetade sedan fram metoder för att extrahera insulinet från nötkreatur.

Nu var man en fungerande behandling mot diabetes på spåren, och i Toronto den 11 januari 1922, fick en 14-årig pojke med diabetes världens första insulinspruta.

Banting ville att hans upptäckter skulle komma alla till godo och därför vägrade han att sälja sina patent på extraheringsprocessen för kommersiella syften. 1923 tilldelades han nobelpriset för sina upptäckter och för sin insats mot diabetes.

Insulinkvaliteten – nyckeln till effektiv diabetesbehandling

Från början utvanns insulinet ur bukspottkörtlar från djur och under 1900-talet utvecklade man processerna till att kunna utvinna så mycket insulin som möjligt. När man hade lyckats med detta kunde man i stället koncentrera sig på själva insulinets kvalitet och försöka göra det effektivare.

1936 fick Hagedorn den geniala idén att kombinera insulin med proteinet protamin och zink. Det här molekylkomplexet blev ett långtidsverkande insulin och det började användas i diabetesbehandlingen på 1950-talet.

1955 blev en viktig milstolpe i insulinhistorien, då Frederick Sanger lyckades identifiera hur insulinmolekylen var uppbyggd. Detta var förutsättningen för att kunna producera syntetiskt insulin och under 1960-talet utvecklades metoder för att göra detta.

Även om insulintillgången ständigt hade ökat och kvaliteten förbättrats ville man också förbättra absorptionen av insulinet så att den motsvarade kroppens eget, mänskliga insulin.

Med hjälp av genteknik lyckades man under 1970-talet producera "mänskligt" insulin ur jästsvampar och bakterier. Sådant "mänskligt" syntetiskt insulin blev tillgängligt för diabetesbehandling 1982, och under 1980- och 1990-talen utvecklades också medel- och snabbverkande insulinanaloger med hjälp av genteknik.

Revolution och evolution

Men det är inte bara själva insulinet som har utvecklats under det senaste århundradet. Även metoderna för att tillföra insulinet till kroppen är en del av diabetesbehandlingen, och nya metoder som förenklar livet för personermed typ 1-diabetes kan också upplevas som revolutionerande.

Från början var vanliga sprutor det enda alternativet för att få insulin. Den manuella hanteringen och de grova sprutorna och nålarna tillät inte vidare exakt dosering. I takt med att insulinkvaliteterna förbättrades behövde man också hitta nya metoder för att kunna dosera med större precision – och med mindre obehag för patienten.

På 1960-talet utvecklades den första insulinpumpen. Under 1970-talet kombinerades den med kontinuerlig subkutan infusion av insulin och så småningom även med kontinuerlig glukosmätning.

1983 lanserades insulinpennan, en liten smidig och diskret apparat som gjorde det möjligt att ta insulin i exakta doser och med mindre obehag.

I dag gör forskning och teknik stora framsteg, och det finns förhoppningar om att kunna utveckla effektivt insulin i tablettform. Samtidigt utvecklas insulinpumpar och glukosmätare till allt mindre och avancerade högteknologiska hjälpmedel som ger användarna större frihet och ökad trygghet.

Själva insulinet och metoderna för att ta det – all utveckling samverkar för att ge personermed diabetes en bättre tillvaro med högre livskvalitet.

DIA.SE.116-01-FEB2021-A