Hitta ett sätt att hantera utmaningarna som kan uppstå.

Det är ingen hemlighet att fysisk aktivitet bidrar till flera positiva effekter, oavsett om man har diabetes eller inte. Som triathlet tränar jag både själv och tillsammans med andra, och jag tycker
omväxlingen är rätt skön. För många kan nog gruppträning kännas både roligare och mer motiverande än att träna ensam. Och jag håller med om att det ofta ger en extra energiboost.

Samtidigt kan gruppträning vara en större utmaning när man har typ 1 diabetes. När jag tränar ensam känner jag ingen press om mitt blodsocker skulle bli lågt – då kan jag stanna, vila och vänta tills jag är redo att fortsätta. I en gruppsituation är det annorlunda. Jag vill gärna anpassa mig till gruppens tempo och undvika att ”störa” på något sätt. Detta är förstås individuellt, men för min del kan det kännas jobbigt att behöva säga till om jag inte mår bra och behöver en paus.  I stället tenderar jag att pusha mig själv längre än jag borde, vilket inte alltid är optimalt. 

Ett exempel är när jag simmar i grupp. Om jag behöver ta en paus kan jag oftast glida undan i några minuter och sedan hoppa in igen. Trots det har jag svårt att faktiskt göra det – jag vill vara närvarande och delta fullt ut i hela passet. Den största utmaningen är dock under cykelturer. Tack vare min CGM har jag hittills alltid kunnat parera i tid och undvika problem, men tanken på att behöva be gruppen stanna känns fortfarande jobbigt. 

Gruppträning har många fördelar, men det är viktigt att hitta ett sätt att hantera de unika utmaningar som kan uppstå när man har typ 1 diabetes.

DIA.SE.594-01-FEB2025