Hur diagnostiseras typ 2-diabetes?

Vid typ 2-diabetes fungerar inte kroppens insulinproduktion som den ska. Kanske produceras det inte tillräckligt med insulin för att cellerna ska kunna ta upp glukos ur blodet. Eller kanske det insulin som produceras inte är tillräckligt effektivt. Oavsett vilket, leder detta till kroniskt förhöjda blodsockernivåer. Om detta tillstånd inte behandlas kan det på sikt ge svåra följder, som till exempel hjärt-kärlproblem, njursvikt och ögonskador. Å andra sidan, om man tidigt kan sätta in behandling finns goda möjligheter att förhindra eller fördröja allvarliga komplikationer. Därför är det så viktigt att diagnostisera typ 2-diabetes så tidigt som möjligt.

Screening för typ 2-diabetes är viktigt

Screeningen består av ett enkelt blodprov och eftersom typ 2-diabetes ofta utvecklas under lång tid utan att man märker det, görs den även om man inte har några symptom.
Vissa människor löper högre risk att utveckla typ 2-diabetes. Om minst två av följande riskfaktorer stämmer in på dig, bör du överväga årlig screening, oavsett din ålder:

• Övervikt eller fetma
• Tar antipsykotiska läkemedel
• Mycket stillasittande
• Typ 2-diabetes i familjen, eller har tidigare haft graviditetsdiabetes
• Hjärtsjukdom
• Höga kolesterol- eller triglyceridnivåer
• Sömnstörningar
• Högt blodtryck

Om man kan konstatera typ 2-diabetes tidigt, är möjligheterna goda att begränsa de skadliga effekterna enbart genom att lägga om till en sundare livsstil, och i kombination med läkemedel.

Blodprov för att diagnostisera typ 2-diabetes

Typ 2-diabetes diagnostiseras genom ett enkelt blodprov, som vanligtvis tas när man fastar. Om det första testet indikerar diabetes tas ett andra blodprov, oftast inom 14 dagar, för att bekräfta diagnosen.

• Fastande blodsockertest: Vid ett fastande blodglukostest tas ett blodprov när man inte har ätit under de senaste 12 timmarna. Om blodsockernivån är hög även på fastande mage tyder detta på typ 2-diabetes.

• Slumpmässigt blodsockertest: Vid ett slumpmässigt blodglukostest tas blodprovet när som helst under dagen, utan hänsyn till när man åt senast. Detta brukar följas upp av andra blodglukostester för att fastställa diagnos.                        

• HbA1c-test (långtidssocker): Glukos binds till hemoglobin A (HbA) och bildar glycerat hemoglobin (HbA1c). Ju mer glukos som finns i blodet, desto mer HbA1c bildas. HbA1c-testet mäter alltså hur mycket socker som bundits till kroppens hemoglobin. Eftersom livslängden för HbA1c är ca 120 dagar, ger testet ett mått på blodsockernivåerna under de senaste 2-3 månaderna. Därför kallas ett sådant test också för långtidssocker.

• Oralt glukostoleranstest (OGTT): Ett oralt glukostoleranstest görs efter att man fastat under 8-12 timmar. Man dricker 75 gram socker i lösning, s.k. glukosbelastning, och tar ett blodprov. Efter 2 timmar tas sedan ett nytt blodprov. Om detta andra prov då visar högre blodglukoshalt än normalt går man vidare och undersöker om det kan vara diabetes.        

• C-peptid test: C-peptid är en biprodukt vid kroppens egen insulinproduktion. C-peptidnivån är ofta högre när typ 2-diabetes bryter ut, och minskar sedan när sjukdomen utvecklas. Genom att mäta förekomsten av C-peptid får man ett mått på insulinproduktionen och kan då också se hur långt framskriden sjukdomen är.

DIA.SE.107-01-DEC2020-D